visst är det så man brukar säga?

Träningen började helt underbart, vi kom perfekt på allt och både hon och jag gjorde vårat bästa och det kändes så lätt. vi var verkligen ett.

Rebecca tyckte att jag hade jobbat jättebra med min sists och att hon direkt kunde se skillnad från förra veckans träning.

Sen kommer vi till det jobbiga och tråkiga och det enda jag känner just nu är att jag verkligen önskar att det här inte var den dagen jag fyller år, och jag hade aldrig velat att vi skulle stöta på det. men det är något som händer alla nångång och nu råkade det dumt nog infalla på min födelsedag.
Vi hade tidigare hoppat ett sockerbitshinder med ett galoppsprång fram till en kryssoxer, sedan blockade vi bort sockerbitarna och jag kom igen, vi hade ett perfekt läge och jag väntade bara ut det perfekta språnget men det var som om samantha inte förstod att sockerbitarna var borta så hon tänkte kliva av där dom stod innan vilket inte alls hade gått, så hon ångrade sig i när hon lyft frambenen och får med sig hela hindret och det bara flög bommar överallt.
På nått vis så lyckades hon göra illa sig alldelens brevid kastanjen på frambenet, vi tror att hon snubblade och klev sig med bakhovet där framme, så det började blöda ordentligt, såg jätteotäckt ut, för det verkligen forsade blod.
Så vi tog henne till spolspiltan och spolade av det, tur nog så sa rebecca att det inte såg så farligt ut, utan att det mer var en hudflisa som gått upp men en ganska stor bit. så vi gjorde ett jodopaxomslag så nu går hon runt med lindad knä.

Vi testade springa lite med henne och man kunde inte se någon direkt hälta.
Men det känns så himla tråkigt. på min födelsedag och allt.


Älskade hjärtat <3 :(